Är Djurens förintelse strategisk?

​För många år sedan hörde jag på ett föredrag om strategi inom miljörörelsen. Föredragshållaren (som jag tyvärr inte minns namnet på) menade att miljön behöver organisationer som ligger i mittfåran, som allmänheten lätt kan hålla med och som kan kompromissa med politiker. Men, sa hon, miljörörelsen behöver också organisationer som Greenpeace. Som ligger i framkant och utmanar oss mer. Som använder kontroversiella metoder och är beredda på att riskera sin egen frihet. Tillsammans kan Naturskyddsföreningen och Greenpeace verka för miljön mer effektivt än om båda legat i mittfåran eller om båda hade använt radikala metoder. Samma tror jag gäller andra rörelser. Fredsrörelsen behöver Svenska freds- och skiljedomsföreningen men också avrustningsaktioner som genom civil olydnad hamrar på vapen innan de når slagfälten. Djurrättsrörelsen behöver Djurens Rätt men också öppna djurfritagningar som visar att vi är beredda att offra vår frihet för djuren. 

---

Jag tror att denna strategi inte bara gäller valet av metod utan också valet av innehåll. Djurrättsrörelsen behöver böcker som Esther the Wonder Pig – som handlar om den gripande historien om hur ett kanadensiskt par tog hand om en gris som blev betydligt större än den mini-gris de först hade tänkt sig. Och hur de blev veganer av sin kärlek till sin nya familjemedlem. Det är en historia som nästan alla kan ta till sig. Men djurrättsrörelsen behöver också böcker som Djurens förintelse. Det är en bok som skaver och som gör folk uppretade. Den utmanar som få böcker eftersom den jämför djurförtrycket med något vi associerar till den värsta ondskan vi kan tänka oss. Den kan få oss att förstå att djurförtrycket är mycket allvarligare än vi kanske först hade trott.

---

Kakburk vid fritagningsaktion

​De utmanande metoderna behövs för att driva olika viktiga samhällsfrågor framåt. Men vi måste vara medvetna att de i vissa fall kan vara direkt skadliga för de mål vi vill uppnå. Våld och hot om våld tillhör sådana metoder som jag tror motverkar det vi vill uppnå. Om de används i djurrättsrörelsen bidrar de till mer lidande för djuren snarare än till att hjälpa dem eftersom våld ofta leder till mer våld, inte mindre. Lagbrott överlag har de flesta personer negativa associationer till. Av goda skäl eftersom de allra flesta lagbrott är negativa. Om vi vill använda lagbrott eller andra utmanande metoder för djuren bör vi därför använda denna tumregel: ju mer kontroversiell metod desto snällare bör vi vara. I civilolydnadstradition ingår oftast att själv anmäla sig till polisen och ibland att lämna en kaka eller en blomma på det ställe, till exempel en djurfabrik, där aktionen utfördes. På det sättet kan djurrättsaktivister visa att de inte begår brott för att skada någon utan för att verka för djurens bästa. 

---

Henrik Wig och Pelle Strindlund

Jag tror att samma tumregel bör gälla innehållsmässigt. Ju mer kontroversiell eller utmanande tanke någon presenterar ju mer vänligt och omsorgsfullt bör det göras. Det finns djurrättsaktivister som har gjort liknelser mellan till exempel våldtäkt och mjölkindustrin, eller mellan Förintelsen och dagens djurförtryck, på ett slarvigt och arrogant sätt som riskerar att folk drar sig tillbaka från djurrättstanken snarare än blir mer öppna för den. Författarna Strindlund och Wig tar sig däremot an ämnet kring både Förintelsen och djurförtrycket med omsorg och respekt i sin bok. De tar förtrycket mot både människor och djur på största allvar och låter oftast jämförelsen prata för sig själv. Många blir nog chockade över att jämförelsen ens görs men när de läser boken tror jag att de flesta ändå blir övertygade om värdet i att beskriva parallellerna just eftersom författarna skriver med en vänlighet och omsorg som gör budskapet mer lättsmält, men utan att stryka medhårs. Ju mer svårsmält en sanning är ju mer omsorg behövs. 

---

​En variation av både metoder och innehåll, så länge de inte är våldsamma, tror jag är mest effektiva för rörelser som strävar efter rättvisa och mot förtryck. Alla föreningar behöver inte, eller kanske inte bör, syssla med metoder och innehåll som är radikala och kontroversiella för vissa. Men även om inte organisationer använder alla typer av metoder och innehåll så kan vi alla ändå visa stöd och uppskattning över att andra gör det. På det sättet tror jag att vi kan nå frigörelse för djuren snabbare.
                                                                                                                                                                                        Martin Smedjeback