Lördagen den 25 augusti är det release av ljudboken Djurens förintelse. Den kommer att släppas helt gratis och är inläst och redigerad av sex eldsjälar som ansåg att boken förtjänar långt större spridning än den tidigare fått.  

– Det måste vara helt unikt att sex läsare genomför något sådant. Det känns förstås väldigt hedersamt för oss författare. Men de olika rösterna gör också ljudboken till en väldigt speciell produkt, både personlig och professionell, säger Henrik Wig, en av författarna till Djurens förintelse.

Boken Djurens förintelse av Pelle Strindlund och Henrik Wig gavs ut 2016. Boken gör jämförelser mellan dåtidens nazism och dagens djurförtryck. Jämförelsen är inte ny men aldrig tidigare har den gjorts så omfattande och med så mycket efterforskning. Ljudboken har spelats in med tillstånd från både förlaget Karneval och de två författarna. Den har redigerats av Markus Tuvfesson, också helt ideellt.

– Att jämföra nazism och djurutnyttjande är kontroversiellt. Kanske är det därför Djurens förintelse inte har fått så stor spridning. Nu hoppas jag att den ska nå betydligt fler när den släpps som ljudbok, säger Martin Smedjeback, initiativtagare till inspelningsprojektet.​

Sagt om Djurens förintelse
"Varje tid tenderar att vara blind inför sina egna orättvisor och föraktfull mot dem som försöker öppna samhällets ögon för förtrycket. Först i efterhand, när frihetskampen vunnits, ser människor med fasa tillbaka på vad samhället har tillåtit. Men då är det för sent för offren. Moraliskt ansvar innebär inte bara att bry sig om de utsatta – det handlar också om att förstå hur förtryckande ideologier och praktiker fungerar. Det handlar om att kunna urskilja de återkommande mönstren och se vår egen delaktighet i förtryckets upprätthållande. Vårt samhälle må fortfarande blunda för det anfallskrig vi bedriver mot djuren. Men framtiden kommer att se – och döma. Henrik Wig och Pelle Strindlund erbjuder oss här den sällsynta chansen att visa efterklokhet i förväg. Vi bör ta den."   Per-Anders Svärd, doktor i statsvetenskap på Stockholms universitet
                                                                    
​Fler citat om Djurens förintelse finns på
http://www.xn--djurensfrintelse-twb.se/roumlster.html#

Den 12 november 2016 kom en recension av Djurens förintelse skriven av Ludvig Fahlvik i Libertas - Socialdemokratiska Studentförbundets tidskrift. Där skriver han bland annat: 

"FÖRFATTARNA TAR INTE det ena förtrycket på större allvar än det andra. De förringar inte förintelsen; låter den inte bli en djurrättsrörelsens populistiska språngbräda. Tvärtom innebär jämförelsen en fördjupad förståelse och respekt för nazistregimens offer och konsekvenser. Läsaren lär sig om rådande becksvarta cynism och vidrighet både i Nazityskland och i våra slakterier, utan att det ena förtar det andra.

​OCH DET ÄR DETTA som är den viktiga lärdomen. De värderingar som vi benämner som fascistiska ligger latent i vårt moderna samhälle; fascism är inte någon begränsad avart man kan härleda till en särskild historisk person eller en särskild epok. Sådan demonisering är en försvarsmekanism. 1930-talets fascism artikulerade urgamla föreställningar och idéer, nazismens idégods var på intet sätt nytt eller färskt. Däremot gjorde historiska och materialistiska omständigheter det gynnsamt att artikulera dessa tankar partipolitiskt. Man måste vara otroligt naiv för att inbilla sig att fascismen och dess lära dog 1945. Den fascistiska potentialen omfattar allt, fascismens flisa finns i oss alla. Strindlund och Wig identifierar denna latenta fascism i djurindustrin och i vår kulturs syn på djur. Det betyder ingalunda att djurindustrin är den enda scen på vilken den latenta fascismens skådespel härjar i dag – djurindustrin är ett av många symptom på att fascismen varken föddes eller dog med Mussolini och Hitler."

och

"Det är en mänsklighetens spegel. Man hoppas att man befinner sig i lustiga husets förvrängande spegelsal, men reflektionen är allt för sann. Vår grymhet saknar proportioner. “Nazisterna hade inte slutit sina öron för samvetets röst. Men samvetet var nazistiskt”. Det är vår tid, våra förutsättningar, rådande ekonomiska, politiska och moraliska villkor som avgör vad som är moraliskt riktigt och inte. Vad vår samtids samvete tillåter skvallrar minsta charkdisk om. För oss politiskt aktiva är det viktigt att inse lagstiftningens normativa makt. Att förändra kulturmönster – som köttätande – tar ökänt lång tid. Beteendemönster påverkas inte av idealistiska strategier som att “prata om det”, “upplysa” eller “ta debatten”. Det är genom politiska beslut man förändrar samhället."

Hela recensionen finns här. 

I oktober har podden Veganprat gjort den hittills största intervjun med författarna Pelle Strindlund och Henrik Wig om Djurens förintelse. Här fick författarna möjlighet att svara på några av de invändningar som har kommit kring boken. Till exempel svarar de på varför de tycker att det är rimligt att jämföra nazisternas Förintelse med djurförtrycket idag. De börjar också att ta upp några aspekter kring boken till exempel hur både nazismen och djurförtrycket styrs av idén "makt ger rätt". I del två pratar de bland annat om Hitler verkligen var vegetarian och djurvän. 

Intervjun gav många positiva kommentarer. Till exempel skrev signaturen Sanna på Veganprats hemsida: "Vilket bra program! Och till författarna: Underbart att ni skrivit den här boken! Tack! Detta måste ju vara en bok som alla djurrättare måste läsa. Ser fram emot att höra författarna berätta mer. De verkar otroligt pålästa och genomtänkta. Ska genast köpa boken! Såg att den fanns på både bokus och adlibris."

Lyssna på del ett och del två! 

​För många år sedan hörde jag på ett föredrag om strategi inom miljörörelsen. Föredragshållaren (som jag tyvärr inte minns namnet på) menade att miljön behöver organisationer som ligger i mittfåran, som allmänheten lätt kan hålla med och som kan kompromissa med politiker. Men, sa hon, miljörörelsen behöver också organisationer som Greenpeace. Som ligger i framkant och utmanar oss mer. Som använder kontroversiella metoder och är beredda på att riskera sin egen frihet. Tillsammans kan Naturskyddsföreningen och Greenpeace verka för miljön mer effektivt än om båda legat i mittfåran eller om båda hade använt radikala metoder. Samma tror jag gäller andra rörelser. Fredsrörelsen behöver Svenska freds- och skiljedomsföreningen men också avrustningsaktioner som genom civil olydnad hamrar på vapen innan de når slagfälten. Djurrättsrörelsen behöver Djurens Rätt men också öppna djurfritagningar som visar att vi är beredda att offra vår frihet för djuren. 

Jag tror att denna strategi inte bara gäller valet av metod utan också valet av innehåll. Djurrättsrörelsen behöver böcker som Esther the Wonder Pig – som handlar om den gripande historien om hur ett kanadensiskt par tog hand om en gris som blev betydligt större än den mini-gris de först hade tänkt sig. Och hur de blev veganer av sin kärlek till sin nya familjemedlem. Det är en historia som nästan alla kan ta till sig. Men djurrättsrörelsen behöver också böcker som Djurens förintelse. Det är en bok som skaver och som gör folk uppretade. Den utmanar som få böcker eftersom den jämför djurförtrycket med något vi associerar till den värsta ondskan vi kan tänka oss. Den kan få oss att förstå att djurförtrycket är mycket allvarligare än vi kanske först hade trott.

​De utmanande metoderna behövs för att driva olika viktiga samhällsfrågor framåt. Men vi måste vara medvetna att de i vissa fall kan vara direkt skadliga för de mål vi vill uppnå. Våld och hot om våld tillhör sådana metoder som jag tror motverkar det vi vill uppnå. Om de används i djurrättsrörelsen bidrar de till mer lidande för djuren snarare än till att hjälpa dem eftersom våld ofta leder till mer våld, inte mindre. Lagbrott överlag har de flesta personer negativa associationer till. Av goda skäl eftersom de allra flesta lagbrott är negativa. Om vi vill använda lagbrott eller andra utmanande metoder för djuren bör vi därför använda denna tumregel: ju mer kontroversiell metod desto snällare bör vi vara. I civilolydnadstradition ingår oftast att själv anmäla sig till polisen och ibland att lämna en kaka eller en blomma på det ställe, till exempel en djurfabrik, där aktionen utfördes. På det sättet kan djurrättsaktivister visa att de inte begår brott för att skada någon utan för att verka för djurens bästa. 

Jag tror att samma tumregel bör gälla innehållsmässigt. Ju mer kontroversiell eller utmanande tanke någon presenterar ju mer vänligt och omsorgsfullt bör det göras. Det finns djurrättsaktivister som har gjort liknelser mellan till exempel våldtäkt och mjölkindustrin, eller mellan Förintelsen och dagens djurförtryck, på ett slarvigt och arrogant sätt som riskerar att folk drar sig tillbaka från djurrättstanken snarare än blir mer öppna för den. Författarna Strindlund och Wig tar sig däremot an ämnet kring både Förintelsen och djurförtrycket med omsorg och respekt i sin bok. De tar förtrycket mot både människor och djur på största allvar och låter oftast jämförelsen prata för sig själv. Många blir nog chockade över att jämförelsen ens görs men när de läser boken tror jag att de flesta ändå blir övertygade om värdet i att beskriva parallellerna just eftersom författarna skriver med en vänlighet och omsorg som gör budskapet mer lättsmält, men utan att stryka medhårs. Ju mer svårsmält en sanning är ju mer omsorg behövs. 

​En variation av både metoder och innehåll, så länge de inte är våldsamma, tror jag är mest effektiva för rörelser som strävar efter rättvisa och mot förtryck. Alla föreningar behöver inte, eller kanske inte bör, syssla med metoder och innehåll som är radikala och kontroversiella för vissa. Men även om inte organisationer använder alla typer av metoder och innehåll så kan vi alla ändå visa stöd och uppskattning över att andra gör det. På det sättet tror jag att vi kan nå frigörelse för djuren snabbare.
                                                                                                                                                                                        Martin Smedjeback